2013/03/15

En vecka till – och sen då?


En halv miljon svenskar är engagerade i försvarets frivilligorganisationer. Att döma av opinionen finns det också ett bredare engagemang i folkdjupet.

Av Opinion 2012 (MSB) framgår att 81 procent anser att Sverige absolut eller nog ska ha ett militärt försvar. Lika många menar att förmågan att försvara hela landet är mycket viktig eller ganska viktig för försvarets trovärdighet. 29 procent av de tillfrågade vill höja försvarsanslaget. Gissningsvis är de fler i dag.

Två procent anser att den förda försvarspolitiken är mycket bra. Gissningsvis är de färre i dag.

Som ett resultat av debatten rör sig opinionen i fråga om medlemskap i Nato – den ende hjälparen i eventuell nöd. Det är ungefär lika många som för och emot. Den stora rörelsen är att det är färre som är negativa och allt fler som är osäkra.

Reinfeldt och Borg vill inte ha diskussionen om enveckasförsvaret. Det handlar om pengar (till annat), synen på försvaret (”särintresse”) och partipolitik (prestige). Det halleluja budskap som har kolporterats gör det extra svårt att lämna förnekelsefasen.

Hur äppelkäckt de ny moderata försvarspolitikerna än försöker hålla skenet upp har man förlorat problemformuleringsprivilegiet. Enveckasförsvaret som symbol för en politik som glömde bort Sverige, sitter som en smäck.

I dagsläget finns inget militärt hot mot Sverige men det som skymtar är en framväxande riskbild. Det handlar förstås om Ryssland: om den negativa politiska utvecklingen och den militära upprustning som också redan är en realitet.

Mats Johansson tecknar bilden av det allt frostigare Putinland i den nyutkomna boken Kalla kriget 2.0 (Fri värld). Nog kan man grubbla över att försvarsminister Karin Enström hävdar att Ryssland bara ”tycks” bli mer auktoritärt. Eller, vid närmare eftertanke, förresten inte.

Inga kommentarer: