En halv miljon svenskar är
engagerade i försvarets frivilligorganisationer. Att döma av opinionen finns
det också ett bredare engagemang i folkdjupet.
Av Opinion 2012 (MSB) framgår
att 81 procent anser att Sverige absolut eller nog ska ha ett militärt försvar.
Lika många menar att förmågan att försvara hela landet är mycket viktig eller
ganska viktig för försvarets trovärdighet. 29 procent av de tillfrågade vill
höja försvarsanslaget. Gissningsvis är de fler i dag.
Två procent anser att den
förda försvarspolitiken är mycket bra. Gissningsvis är de färre i dag.
Som ett resultat av debatten
rör sig opinionen i fråga om medlemskap i Nato – den ende hjälparen i eventuell
nöd. Det är ungefär lika många som för och emot. Den stora rörelsen är att det
är färre som är negativa och allt fler som är osäkra.
Reinfeldt och Borg vill inte
ha diskussionen om enveckasförsvaret. Det handlar om pengar (till annat), synen
på försvaret (”särintresse”) och partipolitik (prestige). Det halleluja budskap
som har kolporterats gör det extra svårt att lämna förnekelsefasen.
Hur äppelkäckt de ny moderata
försvarspolitikerna än försöker hålla skenet upp har man förlorat
problemformuleringsprivilegiet. Enveckasförsvaret som symbol för en politik som
glömde bort Sverige, sitter som en smäck.
I dagsläget finns inget
militärt hot mot Sverige men det som skymtar är en framväxande riskbild. Det
handlar förstås om Ryssland: om den negativa politiska utvecklingen och den
militära upprustning som också redan är en realitet.
Mats Johansson tecknar bilden
av det allt frostigare Putinland i den nyutkomna boken Kalla kriget 2.0 (Fri
värld). Nog kan man grubbla över att försvarsminister Karin Enström hävdar att
Ryssland bara ”tycks” bli mer auktoritärt. Eller, vid närmare eftertanke,
förresten inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar